\"\"

BLOTT SVERIGE SVENSKA KRUSBÄR HAR

President Putin har i dag beslutat att inleda ett oprovocerat, olagligt och obefogat angreppskrig mot det suveräna och oberoende landet Ukraina i strid med internationell rätt. Det är fel och måste straffa sig.

Jag vill vara ytterst tydlig med min inställning till Putin och Kremls agerande och riktar detta särskilt till den minoritet som i mina kommentarsfällt tidigare tonat ner, ursäktat, relativiserat eller uttryckt vis förståelse för Rysslands linje gentemot Ukraina och andra grannländer.

Har man, som jag, genomfört värnplikten och läst lite historia vet man att det finns goda skäl för att vårt försvar är organiserat för att möta angrepp österifrån och att alla våra försvarssamarbeten är med västländer. Det finns i vår kultur en nedärvd skepsis gentemot Moskva. Vissa kallar det Poltava-syndromet. Vårt finländska broderfolk i öst har en likartad syn om än mer utpräglad, för att inte tala om balterna och polackerna.

Sverige och Ryssland har varit i krig med Ryssland 14 gånger mellan 1321 och 1809. I genomsnitt varade ofredstiderna sju år och freden höll i snitt 37 år innan det var dags för nästa krig. Vissa menar att man kan avfärda detta som historia, men det är en åsikt som knappast delas av våra grannländer och borde inte delas av oss.

Ryska stridsflyg och bombplan kränker regelbundet Sveriges och andra europeiska länders luftrum. Så sent som 2013 lyckades det ryska flygvapnet helt överraska det svenska försvaret när de under den så kallade ”ryska påsken” övade kärnvapenanfall mot det svenska fastlandet. Ryska säkerhetstjänster är också inblandade i olika former av digitala operationer i syfte att skada grannländernas myndigheter och företag och bedriver storskaligt spionage. De ägnar sig även åt ett omfattande påverkansarbete genom sina trollfabriker (jag blockade senast idag ett troll på denna sida) samt genomför förgiftningar av personer i Västeuropa. Ryssland har på senare tid bedrivit vad som i praktiken är ett ekonomiskt krig gentemot Europa. Man använder gasleveranser för att vinna militära och politiska eftergifter.

De senaste hundra åren har Sovjetunionen varit i krig med Finland flera gånger och så sent som 1940 ockuperade och införlivade de delar av vårt grannland. Tre dagar efter att de tyska ockupationstrupperna i Danmark formellt lagt ner sina vapen bombade och ockuperade Sovjetunionen Bornholm och behöll ön fram till 1946. Först tvingades dock Danmark acceptera att utländska trupper inte skulle tillåtas stationeras på Bornholm. Och det är kanske onödigt att påpeka att våra grannar i Baltikum, Polen och Östtyskland ockuperades från andra världskrigets slut fram till murens fall.

Några menar att det som Sovjetunionen gjorde är historia och är irrelevant för dagens situation. Mot detta kan man anföra att Ryssland efter Sovjetunionens upplösning valde att behålla områden som Sovjet införlivat och som tidigare tillhört bland annat Finland, Estland och Polen. Ryssland, sedan det gjort sig av med kommunismen, har varit involverat i ett otal konflikter och krig i Centralasien, Norra – och Södra Kaukasus och i Östeuropa. De har även de facto ockuperat delar av Moldavien, Georgien och Ukraina. Bara kriget i östra Ukraina har hittills kostat nästan 14 000 personer livet sedan 2014 och kommer nu bli mycket blodigare. Och, sedan 2007, gör Ryssland dessutom anspråk på delar av Arktis.

Det senaste decenniet har Ryssland rustat upp militärt i vårt närområde. Sverige har de senaste decennierna gått i motsatt riktning. Istället för att fokusera på territorialförsvaret har vi genomfört en unilateral nedrustning och en omorientering av försvaret mot internationella uppdrag. Det faktum att vi haft soldater i Afghanistan snare än Arvidsjaur har bidragit till att skapa ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen. Det var först våren 2019 som en enig försvarsberedning för första gången sedan Sovjetunionens dagar kunde slå fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kunde uteslutas och konstaterade att vårt land inte har tillräcklig militär förmåga för att slå tillbaka ett sådant angrepp.

Som jag ser det beror konflikten mellan Ryssland å ena sidan och Europa samt USA å den andra till del på skilda perspektiv på det internationella systemet. Ryska makthavare och diplomater har ett utpräglat realpolitiskt synsätt och menar att utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik bedrivs i ett anarkistiskt statssystem där den starke vinner. I denna fråga har ryssarna nog rätt, vilket inte minst bevisas av dagens händelser. De flesta europeiska länder har dominerats av de liberala idealisternas synsätt på utrikespolitik. Sverige har, liksom övriga EU och till en del USA, fört en värderingsbaserad utrikespolitik. Vi har tenderar att ställa upp visionära värderingsbaserade mål för utrikespolitiken om att främja fred, demokrati och rättssäkerhet i andra länder samt arbeta för mänsklighetens allmänna intresse såsom fattigdomsbekämpning, förbättrad miljö och lägre klimatutsläpp. Men vi har inte fokuserat tillräckligt på hård säkerhet och geopolitik.

Tyvärr har Ryssland inte bara en realistisk utrikespolitisk doktrin utan även en aggressiv expansionistisk strävan. Det gör att Ryssland endast respekterar styrka. Ur detta perspektiv kan man anta att Ryssland nu invaderar Ukraina för att Kreml betraktar Västvärlden och dess institutioner som försvagade. Och det är inte utan att man kan förstå hur de tänker. De ser att västvärlden är splittrad av identitetspolitik, fokuserad på trams och självförvållade migrations- och energikriser som gjort oss beroende av dem. De baltiska staterna hade nog även de varit i farozonen om de inte hade anslutit till försvarsalliansen.

Ryssland är varken en vän av vårt land eller ett ideal. Det innebär att vi aldrig skall vara naiva och alltid skall ha ett realistiskt förhållningssätt gentemot Ryssland och driva på för att andra EU-länder anammar samma synsätt. Vi måste försöka minska vårt och våra handelspartners beroende av Ryssland och rusta upp vårt territorialförsvar och öka vår operativa förmåga i Östersjöregionen. Detta innebär inte att vi skall vara annat än vänligt sinnade mot vanliga ryssar som ofta lider mest av Putins auktoritära styre. Det innebär inte heller – som vissa gör – oreflekterat måste fördöma allt Ryssland gör på alla områden. Men som demokrat och svensk patriot måste man fördöma den auktoritära Putin-regimen och dess agerande mot Ukraina.

För att vara extremt övertydlig vill jag redan nu bemöta de som brukar anföra att USA agerat på liknande sätt. Det finns en kärna av sanning i detta argument och det borde fördömas när det sker, men i dagsläget är det ett irrelevant argument. Jag menar även att när USA har agerat på detta sätt är det för att de motiverats av liberal idealism inom utrikespolitiken. Man försökte uppnå något gott även om utfallen ofta blivit horribla och hemska. Och målet har dessutom alltid varit diktaturer.

Således anser jag att Sverige på det hela taget måste anamma ett mycket mer realistiskt synsätt inom utrikespolitiken och se till våra egna intressen. Vi är ett litet land och det kan komma innebära att vi ibland tvingas kompromissa med våra ideal för att säkra vårt långsiktiga nationella intresse. Tyvärr, är världen inte ett rosenskimrande Schlaraffenland.

Europa och den fria världen måste nu införa hårdast möjliga sanktioner mot Ryssland som svar på denna oacceptabla barbariska aggressionshandling. Det ligger i vårt nationella intresse då det är mindre kostsamt att stoppa angripare tidigt än att vänta till dess de över tid har vuxit sig starkare och kommit närmare.

Vi måste vara mycket medvetna om att kraftfulla sanktioner mot Ryssland inte bara kommer att skada dem utan även oss. Den omedelbara och mest dramatiska effekten kommer att bli ökade drivmedels- och energikostnader för alla och kanske även högre matpriser i framtiden och det kommer också att påverka ägare och anställda i företag som arbetar mot Ryssland. Det är sorgligt men nödvändigt men kan delvis pareras med lägre skatter på bensin, diesel, elektricitet och mat samt stöd till berörda företag (om EU accepterar det). Men det kommer då komma till priset av högre skatter på annat eller sämre välfärd. Det är priset vi kommer få betala för vår frihet i en orolig värld.

”Skulle, så som någon tror, det onationella i Sverige ej blott fortfara att bibehålla sig, men till och med bekomma övertaget, då bleve missförhållandet här i landet så stort, att staten kan gå sönder. Och sedan staten gått sönder, kan det väl hända att den uppslukas. Sådant vore icke underligt, det har gått så på flere ställen…”

Carl Jonas Love Almquist, Svenska fattigdomens betydelse (1838)

Rulla till toppen